Amerikanska jazzmagasinet Downbeat var tydligt i sitt omdöme av Edmar Castañeda och Grégoire Marets album Harp vs. Harp som släpptes på ACT tidigare i år: ”This concept shouldn’t work – but it does!”. Visst kan kombinationen harpa och munspel se rätt tam ut i teorin: ett koncept som inte funkar. Men i praktiken gör det ändå det.
Detta beror förstås på att de både musikerna som trakterar instrumenten inte är vilka som helst. Grégoire Maret har varit medlem i både Pat Metheny Group och i Herbie Hancocks band. På senare år har han spelat tillsammans med Cassandra Wilson som konstaterat att publiken alltid ser ut att förflyttas med ”en mjuk, men kraftfull intensitet till en högre nivå” när Maret spelar.
Harpistvirtuosen Edmar Castañeda å sin sida har spelat med artister som John Scofield och John Paitucci och ser det som en självklarhet att alltid ta en risk när han samarbetar. Att blanda harpans klanger med oväntade instrument som ett munspel får definitivt ses som en sådan risk.
Tillsammans skapar de en flödande musik som är lätt och driven – och som rymmer en hel del latin-influenser. Liras recensent såg både en ”yster liten vårbäck” och ”fladdrande fjärilar” för sin inre blick i recensionen av albumet. Men det finns också utrymme för mer eftertänksam blues, där munspelet tar kommandot och snabbare jazzrytmer när harpan leder. Eftersom albumtiteln rymmer ett ”vs” är det lätt att tänka på musiken som en duell. På skiva blir det oavgjort – på Fasching ska det bli spännande att höra om någon av de båda herrarna går på knock.
