Det går att höra historien i Mazahers musik. Rytmer och sånger som bär spår av traditioner från Afrikas horn till den arabiska halvön, ditförda via generationer av utövare som lärt sig musiken utan noter. Um Sameh, Um Hassan och Nour El Sabah tillhör de sista kvarvarande zār-utövarna i Egypten – en uråldrig ritual byggd på sång, polyrytmiskt trumspel och dans.
Zār har länge missförståtts som exorcism och demoniserats på hemmaplan. I själva verket handlar det om något betydligt mer lågmält och samtidigt mer radikalt. En ritual buren av kvinnor – männen har mer sekundära roller – för att bearbeta andlighet, harmoni och trycket av sociala begränsningar.
Varje vecka fyller Mazaher ett rum i en kulturlokal i centrala Kairo, ett kvarter från Nilen. Rummet har ingen scen och golvet är täckt med kuddar. Till skillnad från de låtar som spelades in till Mazahers första, och hittills enda, album Zār (2020) får musiken breda ut sig över flera timmar. Musiken börjar långsamt, nästan sorgesam, och stiger gradvis mot ett transliknande tillstånd. Rösterna, tambouran – en sexsträngad lyra – och slagverken bär upp en musikalisk upplevelse som är mer ceremoniell gemenskap mellan musikerna och deltagarna, snarare än ett band i traditionell bemärkelse.
